Konsumentmakt, finns den?

This is Simon’s response to Kristofer Anderssons article about consumer power, in the Swedish newspaper Aftonbladet.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article22673066.ab

Konsumentmakt, finns den? Eller rättare sagt, kan den lösa något åt oss? Kristofer Andersson målar upp en sorgesam bild när har svarar på frågan: en värld där politiker sitter fast mellan oförenliga ideal, journalister fläker ut sin okunskap och konsumenten har blivit den ”sista actionhjälten”. De naiva bloggerskorna i Sweatshop får sig en chock när de möter den verklighet som de flesta av oss redan kapitulerat inför, och konsumentmakt är ”en idé om ett gemensamt inflytande i en tid då tanken om kollektivet är satt på undantag” – men när allt kommer kring finns egentligen bara ett passande ord för dem som tror att de kan förlita sig på plånboken när de kräver moral av multinationella företag: ”Lurade.”

Jag håller med honom så långt att konsumentmakt som medicin för systemfel känns misstänkt enkel och bekväm, särskilt i en tid då svenskarna i allt mindre grad engagerar sig i politiska partier. Då ska man kunna ställa allt till rätta med ännu en shoppingrunda – shoppa sig till en rättvis värld, shoppa sig till ett rent samvete – samtidigt som konceptet passar perfekt med vissa hårt omhuldade men ganska ifrågasatta nationalekonomiska teorier om rationella marknader och ekonomiska män.

Vill man vara ful kan man likna det med att sätta sin tro till pöbeln. Men gruppen har inget samvete, och ur den enskilda shopparens synvinkel känns garantin för att det enskilda köpet ska göra skillnad ganska liten.

Så långt har Kristofer Andersson mestadels rätt, men samtidigt helt fel. Om makt är förmågan att utöva sin vilja så har alla utom barn och de verkligt hopplösa inflytande på ett område – nämligen över sig själva. Man kan välja vilken typ av hantering man vill göra sig till en del av. När man står i H&M-butiken är det inte som en ensam människa inför någon slags modern gudom, en ansiktslös koloss som mot ett lämpligt pengaoffer öser fram kläder ur en främmande dimension – utan här sträcker värdekedjan ut sig. Plaggen har transporterats till butiken från fabriken, där de först skurits, sytts, försetts med etiketter och paketerats – fabriken till vilken maskiner köpts, pappersarbete harvats igenom, arbetare rekryterats och tränats och tyger emottagits, vilka i sin tur transporterats från andra anläggningar där bomullen spunnits, vävts, klippts, färgats, och beställts – en designer fått en idé, satt den på papper, utvecklat den digitalt, anpassat den efter storlekar, valt mönster och lagt en beställning – vilket i sin tur föregåtts av att bomullen hämtats från fälten, där skördats, vuxit och såtts.

Konsumenten är inte ”den sista actionhjälten” som Kristofer Andersson kallar det, utan snarare huvudpersonen i ett kärleksdrama, en triangel där det ena alternativet nu återigen tappat toupén. I den mån hållbara shoppingalternativ existerar, och i den mån man faktiskt vågar ta ägarskap över följderna av sina egna beslut, bör konsumenten fråga sig: Vill jag ingå i en värdekedja kantad av lidande, gråtande kvinnor som de jag såg i Sweatshop?

Konsumentmakt, och dess sura kusin konsumentansvar, behöver inte vara individualistisk önskedröm utan kan lika gärna vara insikten om att man är den del av ett större sammanhang; för den som inte bryr sig om andlighet är det ju dessutom bevisat att vi alla är en del av ekonomin. Och för textilarbetare som faktiskt erbjuds ett alternativ – även om de är få – gör den enskilda konsumentens val skillnad, om de kan få ett jobb med framtidsutsikter istället för att bli en levande symaskin som slängs bort när den börjar hacka. Eller klaga. Eller bara ha den dåliga smaken att bli gravid.

Dessutom inskärper Kristofer Andersson själv hur konsumentmakten går i ena riktningen: modehusen prånglar inte ut massor kollektioner för att de vill, utan för att det efterfrågas. Men om vi drar dem åt ena hållet, så varför inte åt andra? Är kollektivet verkligen så ruttet?

Från flera håll så finns indikationer på motsatsen. Sveriges kommunikatörer: Ökat engagemang för hållbarhet bland konsumenterna – fler pratar om det, var fjärde kan tänka sig att betala mer för det.

Svensk Handel: Företagens CSR-arbete ökar, och när så inte sker beror det på kundernas bristande efterfrågan; konsumenternas fokus på ”goda val” har ökat, de satsar mer tid, mer pengar – allra viktigast kanske att det finns en växande skara som tycker att utbudet av hållbara varor är för litet.

Modebranschen tycks förvisso släpa efter, och kollektiva problem kräver kollektiva lösningar. Samtidigt kan ett hälsosamt förhållande till mode innebära att stoltheten över att se sig själv i spegeln i den nya favoritjackan faktiskt inte bara handlar om utseende, utan också om sammanhang.

-Simon

 

Källor

https://sverigeskommunikatorer.se/nyheter/7-trender-inom-hallbarhet-som-paverkar-kommunikationen-2015/

http://www.svenskhandel.se/globalassets/_gammalt-innehall/csr/det-ansvarsfulla-foretaget-2014.pdf